Jakob Olofsgård, pastor i Immanuelskyrkan i Jönköping, har i en krönika titulerad Därför ger jag inte längre pengar till tiggare som helt enkelt förklarar varför han inte ger pengar till dem som tigger, utan han ger de pengarna till biståndsorganisationersom arbetar i Rumänien istället. I Jnytt citeras Olofsgård säga saker som:
”Varje gång jag ger till någon som tigger så befäster jag dennes självbild av att de är lika lite värda som en slav. Varje gång jag ger till någon som tigger så befäster jag denna självbild och säger genom mina mynt: du är skit, så här har du mina små skitpengar”
”[Tiggeriet] förvärrar situationen i deras hemländer där det fortsätter.”
”Det låter hårt [att sluta ge] men det är som att ge ett barn två kilo godis. För att göra någonting åt situationen i hemlandet så måste vi få stopp på tiggandet. Hjälporganisationerna hindras av att vi ger.”
Olofsgård betonar i P4 Jönköping att han absolut inte är emot att hjälpa eller ge – frågan är hur vi ger. Han menar att tiggeriet är förnedrande och hindrar biståndsorganisationers arbete i Rumänien. Han sprider alltså inte myterna om att alla som tigger skulle finansiera kriminella ligor eller vara rika, men han är övertygad om att för att få tiggande EU-migranterna ur sin fattigdom måste vi ersätta givandet i koppen med givande till exempelvis Samhjälpen, som har drivit samma resonemang som Olofsgård (något han refererar till).
Mina vänner Johann och Felix. Johann har förlorat ett syskon då hans familj inte hade råd med sjukhuskostnaderna.
Det finns dock tre huvudproblem med Olofsgårds argument som jag ser det. För det första bygger det på onyanserade och rentav falska premisser. För det andra är det i praktiken att argumentera för ett informellt tiggeriförbud, vilket vi vet inte hjälper dem som tigger överhuvudtaget. För det tredje är det ett olyckligt språkbruk som sänder signaler jag inte tror han står för.
Om vi börjar med det första: premisserna. Yaron Matras är forskare på Cambridge och har studerat romernas kultur och livssituation i många, många år, han kom nyligen ut med sin bok I Met Lucky People på ämnet. Min vän Anna-Karin Hammar som engagerat sig mycket för romerna var på en föreläsning på Södertörns folkhögskola med honom nyligen, och där presenterade han att det samlade informella bistånd som romer samlar ihop i utlandet genom att tigga utgör en större biståndssumma för deras hembyar och familjer än alla EU:s sociala fonder tillsamman kan ge.
Det är känt att globalt så uppgår det informella biståndet, när invandrare i västvärlden skickar pengar till sina hemländer, till en större summa pengar än det formella biståndet via myndigheter. Det gäller alltså även romernas informella bistånd enligt Matras. Min vän Hans Lindholm i Lötenkyrkan i Uppsala besökte Valea Seaca förra året, där många av de hemlösa romerna i Uppsala kommer ifrån. Han kunde konstatera att vad de fick där i bidrag – ca 300 kronor – var nästan mindre än vad de får på en dag i Sverige genom att tigga.
Romerna är offer – för diskriminering, förtryck och fattigdom – men inte enbart. De är också aktörer. De kristna romer vi möter här i Sverige sätter stort värde i att inte stjäla – som många anklagat romer för – och de jag möter i mitt arbete med Stefanushjälpen vill helst av allt ha ett jobb, men det är extremt svårt i Rumänien för dem att få det (många är ju t.o.m. analfababeter) och bidragen är som sagt otillräckliga. Och tigga kan de inte i Rumänien, för där är det förbjudet.
Här kommer vi in på det andra problemet: att Olofsgårds förslag – att sluta ge pengar i koppen – får samma effekt som ett tiggeriförbud. I Rumänien och Danmark exempelvis ger väldigt få pengar till tiggare, för polisen häktar tiggare om de skulle försöka tigga. Även om Olofsgård inte argumenterar för ett tiggeriförbud råder i Rumänien och Danmark det han strävar efter – att folk inte ger. Och vad blir konsekvensen? De sticker till länder där de får tigga!
Det är därför tiggeriförbud som förslag kritiserats av så otroligt många experter och organisationer – det är en ickelösning, det handlar om att deportera de som tigger till ett annat land snarare än att hjälpa dem. Om alla i Jönköping skulle lyda dig och sluta ge, skulle romerna med all sannolikhet tigga i Växjö istället. Precis som att Skåne nu fått väldigt många tiggande romer efter att Danmark förbjudit tiggeri.
Olofsgård baserar mycket av det han säger på Samhjälpen, en liten rumänsk organisation som jag också haft kontakt med som heter Networks, samt en rumänsk kyrka. Han generaliserar det till ”hjälporganisationerna”. Men många organisationer håller inte alls med om att vi ska sluta ge pengar – Stadsmissionerna i Stockholm, Göteborg och Uppsala har kraftfullt argumenterat emot sådana förslag, likaså Hoppets stjärna som jobbar med romer i Rumänien. Att förbjuda tiggeri hjälper inte, och av samma anledning hjälper det inte att folk frivilligt skulle sluta ge.<
Matematiken är enkel: om du inte har ett jobb måste du antingen stjäla eller ta emot gåvor för att överleva. Det finns bokstavligt talat inget annat sätt att klara sig. Vi i Sverige är vana vid ett fungerande välfärdssamhälle där vi tigger institutionerna om pengar när vi blir sjuka, arbetslösa eller pensionärer. Vi är alla tiggare, som jag skrev i en bloggpost för några månader sen.
Rumänska romer är portade från det svenska välfärdssystemet eftersom de inte har jobb och har jättesvårt att få ett (tro mig, jag har försökt många gånger om att få in engelsktalande rumänska romer på AF – sjukt svårt!) Vad som behövs, och där är Olofsgård och jag helt överens, är:
- Ett utarbetat starkt socialt skyddsnät i Rumänien så att alla får vad de behöver och diskrimineringen av romer upphör på arbetsmarknaden
- Stöd till civila organisationer som, innan de rumänska institutionerna hunnit komma dit, täcker basbehov och bygger en framtid för romer i Rumänien
- Organiserad hjälp i Sverige för att ge mat, kläder, utbildning till barn och vuxna och tak över huvudet medan de är här
Olofsgård säger dock att för att detta ska lyckas måste vi sluta ge, men vetenskapen och historien visar entydigt att ett tiggeriförbud, vare sig det är informellt eller formellt, leder till migration – INTE att all denna organiserade hjälp magiskt ploppar upp. I värsta fall kommer folk att dö. Gabriella som jag känner mycket väl har berättat hur hon förlorat ett barn för att hon inte kunnat betala sjukvården för dem i Rumänien (som egentligen ska vara subventionerad, men det är så mycket korruption där). Detta var för att hon inte lyckats tigga ihop tillräckligt med pengar.
Tredje problemet: Olofsgård använder retorik som kittlar i öronen på de som inte vill ge överhuvudtaget. Det som väcker rubriker är påståenden om att ge noll kronor, att det är slaveri att upprätthålla tiggar-givarförhållandet, att gåvor direkt till de fattiga är som att ge godis till barn. Det är extremt provocerande för mig att läsa det sådant just för att jag har särskilt hjälpt barnfamiljerna i Stefanushjälpen, och det går förstås inte till fucking godis utan till utbildning, sjukvård och mat. Det är en fullständigt orimlig jämförelse. I ett mail förtydligar Olofsgård att ”godis till barn” är en metafor för att tiggande romer, precis som barn, har ”svårt att förstå sitt eget bästa”. Och nog förstår jag att det är en metafor, det är bara det att det är en dålig och osann metafor som luktar antiziganism.
Det är ett klassiskt problem i biståndsvärlden att givare inte litar på mottagarna och inte vill ge dem inflytande över biståndet. Sanningen är dock att både givare och mottagare kan göra misstag. Visst är det så att biståndsorganisationer får mer pengar om folk ger pengar istället för till de tiggande EU-migranterna direkt, men samtidigt – varför skulle lösningen vara att de fattigaste får ännu mindre pengar att själva röra sig med? Det här är ett klassiskt fall av att ställa två goda ändamål mot varandra, istället för att vilja ta pengar från lyx, underhållning, skönhetsprodukter och annan ogudaktig skit vi spenderar miljarder på.
Jag är absolut med Olofsgård på de organisatoriska och politiska lösningarna för att tiggandet ska institutionaliseras som det gjort i Sverige, där vi tigger via myndigheter istället. Det gär bättre stabilitet och transperans. Men att uppmana folk att inte ge är i praktiken att lobba för ett informellt tiggeriförbud som vi vet gör mer skada än nytta, som bara deporterar de fattiga istället för att hjälpa dem. Därför vill jag uppmana Olofsgård att skriva en ny krönika där han nyanserar sig och välkomnar både informellt och formellt bistånd för att hjälpa rumänska romer.
Micael Grenholm