Norska NRK:s dokumentär om tiggeri, Lyckolandet, har fått enorm uppmärksamhet även här i Sverige sedan Uppdrag Granskning sände den för några dagar sedan. Dokumentären visar på ett övertygande sätt hur 40 tiggande kvinnor i Bergen ingår i ett nätverk där de och ytterligare 100 personer ägnar sig åt prostitution, knarkhandel, stölder, koppleri och trafficking. Merparten av pengarna går till ett fåtal män som övervakar den kriminella verksamhet, något de spenderar på lyxprodukter och att bygga dyra hus.
I slutet av Uppdrag Granskning intervjuar Janne Josefsson kvinnan som producerat dokumentären och frågar henne hur den norska opinionen påverkats av den. Hon säger att människor har slutat ge pengar till människor som tigger i Bergen, att givandet har drastiskt gått ner i andra städer, samt att majoriteten har blivit för ett tiggeriförbud medan enbart 20 % är emot. Här i Sverige har dokumentären refererats flitigt av just dem som vill ha ett tiggeriförbud, inklusive Ann Heberlein som igår skrev på Expressen:
”Lyckolandet” visade med all önskvärd tydlighet att det förekommer organiserad brottslighet, människohandel och prostitution i anslutning till tiggeriet. Där sprack en av de ihärdigaste lögnerna i svensk debatt – att tiggeriet inte skulle vara organiserat.
Många menar alltså att det som dokumentären fann i en norsk stad kan generaliseras till alla som tigger här i Sverige – och att lösningen på problemet med kriminella nätverk är att förbjuda tiggeri. I själva verket kommer tiggeriförbud öka just prostitution, droghandel och stölder enligt den empiriska forskningen som tittat på tiggeriförbudets földer. Och som jag skrev om i mitt förra blogginlägg inser de flesta detta om de under bara en halv minut betänker vad människor tvingas till om de inte har jobb, inte får bidrag och inte tigger.
Hur utbrett är det med ligor?
Idén att kriminella ligor ligger bakom dem som tigger dök upp långt innan det fanns några bevis för det, och spreds 2009 och 2010 bland annat av polisen. Några år senare fick samma poliser dementera det de tidigare sagt och konstatera att det inte fanns några bevis för ett överhängande problem med kriminella nätverk. Jag har skrivit mer om detta här. Det polis, biståndsorganisationer och andra insatta snabbt kunde konstatera är att de flesta som tigger organiserar sig inom sina familjer, men det är varken konstigt eller olagligt.
Det NRK avslöjar står i skarp kontrast till detta, vad jag vet visar dokumentären det första exemplet på utbredd organiserad brottslighet i anslutning till tiggeriet i hela Skandinavien. Och som jag sagt flera gånger tidigare: när människohandel och kriminalitet upptäcks bland dessa människor har vi ännu större anledning att hjälpa dem. Utsattheten minskar inte hos dem som tigger för att de utnyttjas av kriminella, den förvärras. Problemet är att den forskning som exempelvis konstaterat att ligor är väldigt ovanligt bland dem som tigger i Sverige, slängs ut genom fönstret av Janne Josefsson när han porträtterar den norska dokumentären som den som visar sanningen i kontrast till ”forskningsrapporter”. En sådan antivetenskaplig hållning är förbluffande vanlig i den här debatten, vilket också manifesteras genom att tiggeriförbud är en så ihärdig idé trots att all forskning visar att tiggarnas situation förvärras av tiggeriförbud och tvingar dem in i kriminalitet.
Det är lätt att upptäcka ligor
Det som är väldigt tydligt i dokumentären är att det är otroligt lätt att upptäcka när de som tigger hör samman med ett kriminellt gäng. För det första gick flera av de unga rumänska tjejer som på dagarna tiggde runt och sålde sig själva på kvällarna medan rumänska män på avstånd tittade på. That’s pretty obvious. För det andra så sov flera av dem som tiggde i samma hus som de prostituerade och män som på dagarna bara drev runt utan att tigga. För det tredje lade de här männen ut skrytbilder och skrytvideor på Facebook där de dels visar upp enorma sedelbuntar och dels i öppen dager talar om dem själva som knarkkungar, hallickar och så vidare.
EU-migranter i Uppsala utanför sin husvagn. Exempel på 20-tals rumäner som sover i samma hus, som i Bergen, finns inte i Uppsala.
Konrasten till Stefanushjälpens erfarenheter här i Uppsala kan inte ha varit större. Vi har också följt med dem som tigger ”hem” till sina bilar, husvagnar och tält. De är ofta uppdelade efter familjer, och konkurrensen mellan familjerna är hög. Prostitution förekommer inte. Inga rapporter om droghandel – eller guldhandel som tydligen är en grej i Bergen – finns från polisen. Uppsala stadsmission tillsammans med andra stadsmissioner runtom i landet ser ingen koppling mellan tiggeriet och kriminalitet. Pengarna går till familjernas genuina, desperata behov såsom vård.
Mot detta har vissa invänt att kriminaliteten finns där men att den naturligtvis döljs för mig och andra hjälparbetare. Men kriminaliteten i Bergen var inte särskilt väl dold, och hur skulle den kunna vara det? Hur döljer man prostituerade, eller män som säljer knark i parkerna? De som aldrig lär känna dem som tigger och aldrig följer med dem ”hem”, och där ingår de flesta, känner förstås att de inte har någon aning om vad som sker när personerna inte sitter där med koppen, och tänker sig att Bergensituationen lätt kan generaliseras på alla platser i Sverige. Men vi som följer med dem som tigger ser inte detta. Och att peka på en dokumentär där kriminaliteten syns i öppen dager för att argumentera för att kriminalitet finns i Sverige men är mer dold än Batman, är inkonsekvent.
Droger och prostitution i Norge
Norge är betydligt mer liberalt än Sverige vad gäller både droger och prostitution. Regeringspartiet Höyre vill avkriminalisera narkotika, och regeringen tittar även på att avskaffa sexköpslagen och göra det lagligt att köpa sex. Detta övergår mitt förstånd. Resultatet av den här dokumentären är alltså att fler norrmän, och svenskar, vill förbjuda tiggeri. Samtidigt protesterar man inte särskilt högt mot att Norge går mot att avkriminalisera narkotika och prostitution. Hur funkar det, ser de dokumentären och tänker ”Fy så hemskt att vissa av dem tiggde, men vad bra att andra sålde droger och sex”?
Det är en no-brainer att rumänska tjejer som säljer sig själva är offer för människohandel. Prostitution är nästan alltid resultatet av trafficking. De samhällen även här i Sverige där rumänska tjejer säljer sig, såsom Malmö, är samhällen som med stor sannolikhet har liknande kriminella nätverk som det som NRK:s dokumentär uppmärksammade. Men det säger inget om samhällen som Uppsala eller Skellefteå där det inte finns rumänska prostituerade och där EU-migranter inte säljer droger på gatorna. Det säger ingenting om de småsamhällen där några EU-migranter tigger men som inte alls är en marknad för organiserad brottslighet. Vilket gör Vellinges beslut att införa tiggeriförbud för de fyra (4) EU-migranter som tigger där omöjligt att motivera utifrån Lyckolandet, vilket folk som inte är så bra på att tänka logiskt naturligtvis gör.
På tal om logik, hur stoppar ett tiggeriförbud prostitution? Hur stoppar det stölder eller droghandel? Det gör ju inte det. Vem som helst som tänker till inser detta. Kriminella nätverk som ägnar sig åt människohandel och droghandel kommer fortsätta med det även om tiggeri förbjuds. Av de 140 personer som ingick i nätverket ägnade sig enbart 40 åt att tigga, och de stod ju verkligen inte för någon stor del av inkomsterna. NRK beskrev det som att tiggeriet var en ”täckmantel” för den kriminella verkligheten, men prostitutionen skedde öppet och det var även de prostituerade som rånade män genom att ta deras bankkort. Den här kriminella verksamheten klarar sig finfint utan tiggeri. Så ett tiggeriförbud gör ingenting åt att stoppa det, tvärtom kommer det bara öka kriminaliteten eftersom då fler av dem som idag tigger – och som inte kan få jobb eller bidrag – kommer tvingas bli kriminella bara för att slippa svälta.
Sammanfattning
Lyckolandet är en mycket viktig dokumentär som utgör ännu ett exempel på hur otroligt utsatta och fattiga rumänska romer är. Polismyndigheter i hela Europa måste ta krafttag för att arrestera dem som utnyttjar fattiga människor på så här brutala sätt, och regeringen i hela Europa måste se till att rumänska romer så snart som möjligt får de jobb och sociala skyddsnät de behöver för att de inte längre ska behöva leva i fattigdom. Lyckolandet visar också hur fasansfullt det vore med fler tiggeriförbud i Europa då fler och fler rumäner och bulgarer kommer tvingas stjäla, sälja droger och prostituera sig för att överleva. Tiggeri måste finnas kvar som en livlina för de fattigaste, annars förstör vi deras liv.