Foto: Stefanushjälpen
När Moderaternas kriminalpolitiske talesperson Tomas Tobé för några veckor sedan annonserade att hans parti vill se ett nationellt tiggeriförbud sa han rakt upp och ner till Sveriges Radio att det inte kommer hjälpa dem som tigger.
Reflektera kring det en stund.
Det är alltså så uppenbart att tiggeriförbud inte hjälper de fattiga att till och med människor som förespråkar tiggeriförbud erkänner det. Moderaterna är i detta fallet inte intresserade av att förbättra tiggarnas situation, de vill ha snyggare gator.
Det riktigt absurda är dock att Tobé som kriminalpolitisk talesperson förespråkar något som forskningen visar ökar kriminalitet. Forskningen visar att de allra flesta som tigger har försökt få jobb men utan resultat. När tiggeriförbud införs är det därför fler som börjar stjäla eller prostituera sig, eftersom de inte kan få jobb. Tiggeri måste ersättas med bidrag eller effektiva arbetsmarknadsinsatser för att försvinna, och sådant tar tid. Ett tiggeriförbud resulterar därför i ökad kriminalitet.
Om journalister hade känt till denna forskning – eller bara tänkt till lite eftersom det är rätt intuitivt att folk som vare sig jobbar eller kan tigga kommer försöka skaffa sig mat på bordet på andra sätt – så hade de ställt ännu mer kritiska frågor till Moderaterna (och dessförinnan Sverigedemokraterna) när de kommer med ett så här puckat förslag. Men så sker inte. Faktum är att de flesta inte tycks bry sig om eller ens känna till forskningen om tiggeriförbud.
Hans Swärd, professor i socialt arbete i Lund, jobbar febrilt med att det ska ändra sig. Han skriver debattartikel på debattartikel om varför tiggeriförbud är en katastrofal idé. Tillsammans med Per Eriksson och Alexandra Panican, f.d. rektor för och docent vid Lunds universitet, skrev han i Sydsvenskan nyligen:
Det finns en rad problem med ett tiggeriförbud som riktas mot en liten och redan stigmatiserad grupp.
För det första finns det en uppenbar risk för att tiggeriet döljs genom att det bara flyttas till andra kommuner, regioner eller länder. Forskning från London, som under 1990-talet införde ett tiggeriförbud, visar att genom att tiggarna stämplades som kriminella blev det allt svårare för dem att anpassa sig till samhället. En del av de bötfällda fortsatte att tigga för att tjäna ihop pengar till böterna och fick därför allt svårare att lämna livet på gatan.
För det andra är ett tiggeriförbud inte en samhällsekonomiskt effektiv eller långsiktig lösning. Studier visar att det är svårt att övervaka tiggarna och att rättsprocesserna är dyra och ofta inte ger avsett resultat, det vill säga att tiggeriet upphör. Istället för att lägga stora summor på polisinsatser och rättsliga processer skulle pengarna kunna användas mer effektivt, till insatser för att bekämpa fattigdom. Framför allt är det frågan om polisen ska använda sina resurser till att jaga fattiga, när det som idag finns helt andra och betydligt allvarligare ordningsproblem.
För det tredje bidrar ett förbud till att den etniska diskrimineringen mot romer förstärks och försämrar deras situation.
För det fjärde finns det också en risk att en kriminalisering leder till att samhället blir mer intolerant mot grupper som av de flesta betraktas som avvikande eftersom det blir lätt att även i andra lägen ta till förbud för att lösa sociala problem.
Dessa forskare jobbar i en motvind hårdare än klimatforskare i USA känns det som. För inte nog ignorerar politiska partier dem – även regeringen visar nu uppskattning för den bisarra tiggeriförbudsidén – utan även många av dem som vill utsatta EU-medborgare väl har inte koll på forskningen. Det är dags att vi uppmärksammar den!
Igår publicerades en ledare i Världen idag av Olof Edsinger som handlar om tiggeriförbud. Han propagerar inte för det, men han tar inte särskilt starkt avstånd från det heller. Han påpekar att det blir lagtekninskt svårt att förbjuda tiggeri – bland annat för att man ju inte vill förbjuda svenska hemlösa att be om en kopp kaffe utan enbart hindra östeuropeiska romer från att be om pengar – men skriver sedan omedelbart ”därmed är inte sagt att frågan bara kan avfärdas” och fortsätter med att prata om ”tiggarturism”, kriminella ligor, hur majoriteten av svenskarna är för tiggeriförbud och hos det hos vissa romer ”finns en kultur av att inte vilja integreras i majoritetssamhället”.
Edsinger nämner förstås inte alls forskningen kring tiggeriförbud, och när jag lyfter det med honom på Facebook visar det sig att han inte känner till den. Voilà.
Eftersom all forskning – och ärligt talat sunt förnuft – visar att tiggarnas situation inte förbättras av ett förbud utan tvärtom radikalt försämras, så är det visst lätt att avfärda tiggeriförbud som en otroligt idiotisk och katastrofal idé – så länge man vill hjälpa dem som tigger, vill säga. Det är bara om man inte vill hjälpa dem som tigger som tiggeriförbud kan vara en attraktiv idé. För tiggeriförbud förstör fattigas liv.
Jag och Edsinger känner ju varandra litegrann, och bor i samma stad. Han kan omöjligen ha missat att jag leder Stefanushjälpen som hjälpt tiggande EU-medborgare i tre år nu. Han har aldrig frågat mig om dessa saker, eller bett om att följa med oss ut. Han kan egentligen väldigt lite om detta, både erfarenhetsmässigt och i synnerhet akademiskt – han kände ju som sagt inte ens till forskningen!
Det är rätt kafkanskt att argumentera för utsatta EU-medborgares rättigheter i Sverige dessa dagar. För det är så otroligt uppenbart att vi har rätt, men så många struntar i vad vi säger. Jag ber att det ska ske en stor omvändelse i Sverige innan det är för sent och folk bygger koncentrationsläger igen.