Civilminister Ardalan Shekarabi (S) menar att den svenska modellen behöver utvecklas och försvaras. Hotet som den världsberömda modellen ska försvaras mot är de runt 4000 EU-medborgarna från främst Rumänien och Bulgarien som kommit hit och tvingas tigga för sitt uppehälle. ”Det är knappast en del av den svenska modellen att lösa fattigdom med tiggeri” menar han. Och få skulle väl bestrida att tiggeri är ett djupt oattraktivt sätt att försörja sig på eller att tiggeri i grunden är en icke önskvärd företeelse. Samtidigt är det ett under av navelskådning och destruktiv nationalism att referera till dessa utsatta människors situation som ett problem för den svenska modellen, där våra system blir viktigare än de människor som vistas inom dessa systems gränser. Ett sällsynt oblygt ”vi och dom” målas upp.
Historieprofessorn Dick Harrison påminde i ett inslag i tiggeridebatten i januari 2015 om att ”Tiggeri har funnits så länge det funnits fattigdom”, och att det som i princip utrotade tiggeriet i Sverige på 60-talet inte var hårdare tag utan en framväxande välfärdsstat. Tidigare nämnda socialdemokrat tar för övrigt säkerligen gärna åt sig ideologisk ära för den historiska bedriften. Därför synes det mig än mer obegripligt hur Ardalan kan mena att det skulle vara möjligt att utrota tiggeri genom ett förbud. Utrota tiggeri utan att utrota fattigdom (eller fattiga människor) är helt enkelt inte möjligt, och jag är tämligen säker på att Ardalan inte förespråkar det senare.
Civilministern sammanfattar läget med att säga att trots ökad dialog med Rumänien och Bulgarien de senaste åren, och trots vissa åtgärder från svenska kommuner, så kvarstår ”problemet på våra gator”. Antingen verkar det menas att den utbredda fattigdomen i Rumänien och Bulgarien, särskilt bland den romska minoriteten, inte magiskt har försvunnit på ett par år genom intensifierade mellanstatliga samtal med Sverige, eller så menas att vi fortfarande ser ungefär samma antal tiggande människor på gatorna i Sverige. Vad Ardalan hade väntat sig är svårt att begripa. Att utrota fattigdom är självfallet inte gjort i en handvändning. Vi har ett EU med fri rörlighet, unionsländer med mindre än hälften av Sveriges BNP per capita och dessutom ett historiskt förtryck mot romer som fortfarande sätter djupa spår i statistiken. Sjuttio procent av Rumäniens romer är exempelvis arbetslösa och saknar tillgång till adekvata socialbidrag. Det är helt enkelt konsekvenserna av de faktorerna som vi får se på Sveriges gator (även om självfallet inte alla som tigger är romer).
När så Ardalan öppnar för att inspireras av länder som förbjudit tiggeri – i Danmark kan man exempelvis få sex månaders fängelse för att be medmänniskor om ekonomisk hjälp på gatan – är han inte intresserad av att lösa ‘problemet med tiggeri’, han vill fiska röster i grumligt vatten med logik som läcker som ett såll. För att få förbudsekvationen att gå ihop måste man antingen besvärja sig till någon extremhöger-tanke om att ‘vad de där fattiga människorna behöver är bara en spark i baken så att de skaffar sig ett jobb istället’, eller så måste man mena att problemet med tiggeri är löst om det inte tiggs just här. Inte ens den framlidne högerprofilen Ronald Reagan hade kunnat tro på sig själv om han föreslog att ett tiggeriförbud skulle trolla fram flera miljoner arbetstillfällen. Det tydligaste exemplet på det är ju att Rumänien själva har infört tiggeriförbud. Att förbjuda tiggeri har inga konstruktiva fördelar överhuvudtaget utan innebär i praktiken att tvinga dem som tigger att flytta på sig. Det borde skapa lika obehagliga associationer i Ardalans huvud som i mitt. Vi har testat att jaga runt utsatta i Sverige tidigare, det är inhumant, oacceptabelt och kontraproduktivt.
I ingen annan debatt är det möjligt att påstå att ett förbud mot en fattig människas sista inkomstkälla (exkluderat kriminalitet, där det förhoppningsvis råder konsensus kring dess rangordning i relation till tiggeri) skulle kunna bidra till bättre ekonomisk utveckling för individen. Den epidemiskt skeva argumentationen säger mig att vi än en gång hamnat i en situation där vi sätter på skygglappar för att slippa inse fakta. Danmark har inte infört tiggeriförbud för att hjälpa de mest utsatta människorna i samhället, de har gjort det för att de vill slippa ta sitt medmänskliga ansvar. Det är inte en väg med solidaritet och jämlikhet som grundvärderingar, det är ett desperat försök att cementera den internationella ojämlikheten för att vi i det rika norden är vinnarna av den samhällsordningen.
Dessutom verkar civilministern och många andra högt uppsatta politiker helt ignorera den faktiska ekonomiska hjälp tiggeri erbjuder (förutom när man vill appellera till ”den rika tiggaren-diskursen”). Det finns gott om exempel på hur familjer faktiskt lyckas bidra till långsiktig förbättring hemma i Östeuropa genom det informella bistånd som blivit dem givet i Sverige, även exkluderat den simpla men ack så bortglömda hörnstenen mat för dagen. Jag möter genom Stefanushjälpen i Uppsala många som lyckats samla in pengar till livsviktiga operationer, reparationer av hus, förbättring av sanitära förhållanden eller bidrag till utbildning.
Ardalan har rätt i att vårt samhälle hela tiden måste utvecklas för att möta de utmaningar som bjuds, men är det verkligen en utveckling av den svenska modellen att anamma ett synsätt där man antingen framställer en hel grupp som lata och inkompetenta för att de inte skaffar sig arbete, eller där man exkluderar och avvisar människor för att de är så fattiga att de förstör vår modell-utopi? Globaliseringen gör att världen kommer hit så att vi får se, med egna ögon, hur den ser ut på dess mindre privilegierade platser, såsom delar av Rumäniens landsbygd. Antingen låter vi modellen sätta gränserna för vår solidaritet, eller så låter vi vår solidaritet sätta gränserna för vår modell. Vi är alla människor, med samma rätt till värdiga liv. Låt den enkla värderingen lägga grunden för en utvecklad svensk modell, inte en hjärtlös, irrationell och populistisk tanke om att det är svenska kommunala företrädare som lider mest av fenomenet tiggeri.
Vi behöver utveckla ett samhälle som lägger grunden för en rättvis, jämlik och hållbar värld. Vägen dit går inte genom att förvärra situationen för de mest utsatta, utan genom att skapa vägar ut ur den utsattheten. Inte genom förbud, utan genom möjligheter. Inte genom ”vi mot dom” utan genom ”vi är dom”.